I Göteborg är man göteborgare. Nästan.
En vecka har gått. I en ny stad, i ett nytt hem. Men med samma kärlek som alltid, eller rättning: samma kärlekar som alltid. Flickvännen och kissen. Så klart. Och nu, idag, har vi även fått en inneboende. Våran gemensamma kompis har anlänt till våran stad och våran lägenhet. Och det måste ju vara positivt om jag välkomnar henne till min stad - som om jag faktiskt hör hemma här.
Mina älsklingar.
Göteborg, here we come!
Imorgon flyttar jag ifrån min familj och mina vänner för att bosätta mig i en stad där jag äntligen kan göra det jag vill med mitt liv. Jag har framtidsplaner som har varit mer som dagdrömmar än tänkbara scenarion, och även om jag inte ska förverkliga allting på en gång så kommer jag ändå ha möjligheten till att när som helst påbörja det hela.
Det känns vemodigt. Så klart. För även om jag ska bo tillsammans med min flickvän och min kissekatt så kommer jag att befinna mig långt bort ifrån andra människor som jag älskar. Dock (!) så känner jag mig lyckligt lottad över att de allra flesta lovat och svurit på att jag fortfarande kommer att betraktas på samma sätt som alltid - och givetvis har dom fått samma löfte tillbaka. Jag flyttar längre bort men jag lämnar för den delen ingen bakom mig. Och dom som känner mig på riktigt vet att jag håller vad jag lovar; dom som känner mig vet att jag inte kommer att låta avståndet klippa några band.
Så det här inlägget är till er, mina finaste fina, som ger mig den allra bästa anledningen till att komma tillbaka till Örebro län så ofta som ekonomin tillåter. Och till er som alltid kommer att vara hjärtligt välkomna till våran lägenhet. Och, speciellt, till er som inte säger "hej då" utan istället: vi ses snart. Jag är samma person som alltid; jag kommer att finnas här för er som jag innerligt bryr mig om, och jag lämnar er inte för några andra - jag flyttar bara lite längre bort.
<3
Det känns vemodigt. Så klart. För även om jag ska bo tillsammans med min flickvän och min kissekatt så kommer jag att befinna mig långt bort ifrån andra människor som jag älskar. Dock (!) så känner jag mig lyckligt lottad över att de allra flesta lovat och svurit på att jag fortfarande kommer att betraktas på samma sätt som alltid - och givetvis har dom fått samma löfte tillbaka. Jag flyttar längre bort men jag lämnar för den delen ingen bakom mig. Och dom som känner mig på riktigt vet att jag håller vad jag lovar; dom som känner mig vet att jag inte kommer att låta avståndet klippa några band.
Så det här inlägget är till er, mina finaste fina, som ger mig den allra bästa anledningen till att komma tillbaka till Örebro län så ofta som ekonomin tillåter. Och till er som alltid kommer att vara hjärtligt välkomna till våran lägenhet. Och, speciellt, till er som inte säger "hej då" utan istället: vi ses snart. Jag är samma person som alltid; jag kommer att finnas här för er som jag innerligt bryr mig om, och jag lämnar er inte för några andra - jag flyttar bara lite längre bort.
<3
